Så här upphör världen av Philip Teir

En sommar på landet, i sommarstugan vid havet i Österbotten, med pappan som nyss fått veta att han nog inte har något jobb efter sommaren vilket han förtiger, med en tonårsdotter som håller på att växa upp och hatar allt men blir kär, en son som utforskar och filosoferar över världen, en mamma som skriver, en grannfamilj som består av en gammal ”vän” till mamman och hennes nya man + en drös med uppgivna miljöpassivister som har gett upp på att rädda världen.

Men så här upplevde jag den: Jag tycker att Philip Teirs bok är tråkig, eftersom den bara skildrar en verklighetstrogen familj. Den har inget psykologiskt djup och jag växer inte av att läsa den, ingenting händer inom mig. Den bara visar. Och det är väl en genre, det är väl en metod. Men jag hittar inget under ytan, ingen mellantext, inget mellan raderna. Och den här trenden i litteratur och film är jag rätt less på, inser jag. Ge mig något med lite mer substans, något som vrider om något inom mig. Verkligheten har jag nog av som det är. Inte ens apokalypsen är närvarande, inte egentligen. Det tycker jag känns som falsk marknadsföring av förlaget. De pratar OM mijöförstöringen och att det är nära förestående javisst. Men det är en påklistrad ytlig konversation, onaturlig. Det kommer inte i närheten av att förmedla någon känsla. Jag känner inte närvaron av miljökatastrofen, det är fortfarande bara något som det pratas om på ytan. Och det kan kanske vara intressant att saxa ut en sådan verklighetsbild för någon framtida forskare om vår tids obryddhet om de förestående hoten, för att försöka förstå den psykologiska förlamningen, men hur kan en ytlig bild egentligen ge något? Allt detta vet vi redan: ge oss något mer. Jag begär nog faktiskt det av en bok, av en kulturell upplevelse. Jag är inte intresserad av ”reality tv”. Men det är ju det också: ett sådan påstående skulle kanske kunna få en att känna försvaret ”men det är ju det som är meningen” och tänka ”Raymond Carver” eller så. Bara: där fanns undertext. Där FANNS undertext. Det spretar åt alla möjliga håll när jag läser Carver, det slår an i mig, uthuggna verklghetsstycken som det är. Så vad är skillnaden här, vad är det som gör detta platt?

Missförstå mig rätt nu, hela boken är inte platt. Relationsroman. Ungefär. Samtidsskildring, jo. Lite intressanta förvecklingar, hur människor beter sig under en sommar på en avlägsen ort. Jojo. Jag går med på allt detta. Men ändå känner jag mig snuvad på något. Jag är kanske snuvad på apokalypsen. Och att verkligen få känna med karaktärerna, kliva in i dem. Jag stannar alltför mycket utanför, eftersom jag får veta för mycket. Det är kanske där skon verkligen klämmer: jag får veta för mycket. Jag blir, in fact, skriven på näsan. Deras sinnesstämningar smyger sig inte på, de står där: svart på vitt. Jag är lämnad utanför, och det är det jag inte vill bli.

Så här upphör världen inte alls, jag förstår inte vad det handlar om. Men ja: den upphör kanske med en liten fis i rymden. Vad vet jag?

Så skrev jag då jag just läst ut den. Sen har jag hört Philip Teir prata om den på Bokcafé Pilgatan, och på Litteratur & Retur, och tänker att det framförallt var förväntningarna på romanen som en dystopi som faktiskt inte stämmer. Undergångskänsla, jo lite. Och det är deras gemensamma värld som upphör, det kan stå för att vara vid havet, vid ”världens ände” som han beskrev det på Litteratur & retur (sen kommer Sverige därefter men… var fortsättningen, idel skratt). Som relationsroman är den bättre, och den är bättre efter att jag lagt den åt sidan och inte längre BLIR skriven på näsan eftersom jag bara kommer ihåg. Kanske är det en yrkesskada som förstör min läsning.