Funderar på De fördrivna. Läste ut den för ett tag sen. Det var en bok som det var skönt att avsluta, för den var lite långrandig. Det mesta som beskrivs är deras vardag, en evinnerlig tristess trots att de befinner sig i ”det härliga Sicilien”. Jag tror att meningen är att skildra vardagen för att det är där en kommer åt de verkliga tankarna och känslorna. Vad en människo tror på genom hur den faktiskt beter sig också, inte bara tomma ord och ideal. Så på sätt och vis är det helt rätt sätt att skildra det på. Men jag sympatiserar inte med någon av karaktärerna, så läsandet blir mest…