Jag har längtat efter berättelser som denna. Och när jag läser tänker jag på hur viktig roll skönlitteraturen kan spela, i att få mig som läsare, som inte har dessa erfarenheter, som är så långt från det som man kan vara i princip – att komma några steg närmare in i att förstå. Jag grät på bussen. Det brukar jag inte göra. Och det var inget effektsökeri i den scen som orsakade de tårarna, det var inget ”tycksyndom”, det var gestaltning. Jag var med och upplevde. Jag uppskattar att vi får berättelsen från hennes barndom till hennes nu. Boken inleds med en scen från nuet – Noora befinner sig i…