Den som är värd att bli älskad av Abdellah Taïa

Abdellah Taïa skildrar i denna bok emotionella, ofta ”patetiska” (med meningen känslosamt oreflekterade) brev från och till olika viktiga människor som har stor påverkan på den marockanska Ahmeds liv och sin syn på sig själv och sin homosexualitet, som ger oss pusselbitar av hur han uppfattar sig själv och sin situation.
Boken består av fyra brev. Det första, riktat till berättarens mor, som är död, är ett brev där han ”gör upp” med modersrelationen. Det andra brevet är riktad till Ahmed, där en bortglömd älskare ”gör upp” med honom, och genom detta svarsperspektiv rannsakar berättaren sig själv och sina handlingar i kärlek. Det tredje är ett avskedsbrev från Ahmed till den älskare som tagit honom med till Paris, den man som så att säga har förfört honom och som han både älskar och känner sig stå i tacksamhetsskuld till. Boken avslutas med ett brev från Ahmeds storebror, som också spelar en stor roll i Ahmeds uppväxt. Lahbib, vars namns betydelse är också bokens titel: Den som är värd att bli älskad. Det blir intressant att få dessa olika perspektiv, som också skapar en större helhet, än om man endast följt Ahmeds känslosamma brev.

Jag uppfattar det som att han försöker förstå både sina egna handlingar – där han är medveten om hur hans situation som fattig, homosexuell, utstött i den egna familjen gjorde honom till ett lovligt byte för vadhelst som kunde ta honom ur den situation han befann sig i – och analysera de andras – de som hade makten genom rikedom och bildning och det faktum att de var europeer – och utnyttjade den och som han nu vill slå sig fri från. Förstå det, och förmedla den, hur denna kolonialism påverkat och fortsätter leva vidare. Kolonialism, i form av beteenden gentemot varandra. Inte rasism kanske, såsom Ahmeds älskare protesterar mot, men ett utnyttjande av makt.

Men det här om bokens handling, dess ämne. Något också om formen: brev. I  brev som inte egentligen skickas, kan textens författare ösa ur sig ohämmade, icke tillrättalagda yttranden och vara hur emotionell och patetisk man än vill. Det blir en rå form, där man kommer väldigt nära berättaren. Jag rekommenderar det också som terapeutisk metod för alla som har något de behöver säga till någon de inte riktigt vågar säga det till. Här är denna metod omformad som litterär modell, i bokform. Men trots att det skjutits in mer berättande partier (för att vi läsare ska ha något hum alls om vad det rör sig om) så finns den råa känslan kvar, och det är denna råa känsla som driver boken, som är bokens kärna. Ahmeds ilska. Ahmeds rättmätiga ilska.

Du hittar boken på Bokus >>  och Adlibris >>

Till denna bok bakade jag en metsouka, en apelsin- och yoghurtkaka med  mandel, då vi hade den som inspiration på Skrivcafé distans #1, hösten 2018 >>