Den svavelgula himlen av Kjell Westö

En perfekt bok att läsa på stranden, kan jag tillägga. Sträckläsning rekommenderas.

En episk roman, där huvudpersonen, en författare som jag inte ens uppfattar namnet på (förblir han anonym genom hela boken verkligen? Jag tror det) framför sin livsberättelse invävd med berättelsen om en överklassfamilj, Rabell, vars familjemedlemmar han kommit att stå nära hela livet. När boken börjar härjar en mediastorm kring famlijen eftersom Alex Rabell, känd affärsman, just blivit knivhuggen. Även författaren själv är indragen, samme förövare har ruvat utanför hans hus och skrämt honom, men inte anfallit. Historien vecklar ut sig. Författaren tar det från början, hur han kom att hamna mitt i detta, och vad allting egentligen handlar om. Löpsedlarnas ”terrortåd, självmord, mystiska olyckor, syskongräl, nakenchock” skall få sin bakgrund framförd, och förmänskligas. Berättaren, som kommer från enklare förhållanden (lägre medelklass) har lärt känna Alex som pojke i byn där de båda har sina sommarställen, och de blir nära vänner och förblir så resten av livet. De svavelgula himlarna kommer från solnedgångarna som berättaren upplever på Ramsvik, familjen Rabells sommargods, och återkommer som ett igenkännande stråk genom boken utan att ta för mycket plats. Men de symboliserar deras på något sätt sammanflätade livsöde. Jag vill egentligen inte berätta mer om handlingen, men löpsedelorden kan kanske ge en liten hint om att berättelsen innehåller både det ena och det andra. Berättaren som för talan har positionen av i princip allvetande berättare, trots jagperspektivet – det han inte vet gestaltas ändå väl, som referat av vad andra i deras närhet berättat för honom och får på så sätt ändå en helhetsbild. Han spelar för det mesta en bakomliggande roll, men tar också plats med sin egen historia och genomgår också han en förändring genom berättelsens gång. För hans del handlar det om olika nyckelhändelser som han lär sig se på nya sätt, och ifrågasätta sig själv och utvecklas.

Jag tycker om hur berättelsen utvecklas, och strukuren på boken. Den börjar i ett nu, som en teaser och ett igångsättande, och går sedan i stort sett kronologiskt från barndomen fram till detta nu men stannar också upp och gör en omtagning i mitten, där han byter från att ha fokuserat framförallt på syskonen Rabell i livsberättelsen, också gör plats för några  andra personer som spelar mindre men ändock viktiga roller i hur det kommer sig att nuet ser ut som det gör. Det upplever jag som sympatiskt, att inse på något vis att  allt inte kan berättas på en gång utan ta en fokusering i taget, det gör det gedignare och trovärdigare och utförligare. Det  är nog framför allt det som präglar denna bok, nästan ingen aspekt av vad som orsakat det som triggat berättandet, lämnas därhän, och ändå blir det inte tråkigt någonstans, och inte heller för spektakulärt och effektsökande. En god balans av helhetsberättande och egenartade, speciella händelser. Eftersom jagberättaren också är författare till yrket, blir det en del om skrivprocess också, vilket jag nördigt tar till mig. Annars kan jag tycka att det egentligen är lite för mycket av den varan: författare som skriver om sitt eget skrå – intresserar det andra än sådana som också skriver? Men kanske är vi som skriver, eller drömmer om att skriva, så många att det rättfärdigar hur ofta det skrivs om det?

Berättaren, vit medelålders man som porträtterar sig själv som ibland styrd av sin egen sexualitet (läs: kuk) skapar en inte alltför sympatisk karaktär, och jag känner inte att jag tycker  sådär jättemycket om honom. Men så gör han väl heller inte något försök att bli omtyckt, utan skriver mest som det är (möjligen förskönande alla hans fantastiska samlag, som är rätt många och detaljerade) och det gör att jag ändå godtar honom som en mänsklig karaktär. Jag läser  honom inte heller som författarens alter ego, även om det ligger nära till hands. Men jag googlar för att konfirmera att det inte handlar om någon förtäckt självbiografi, och finner citerat ”- Men det är verkligen inte mitt alter ego. Det är en ganska undanglidande, inte helt sympatisk person. Många kvinnliga läsare tycker han är irriterande och självupptagen.”* Yes, I agree.

Några saker upplever jag som att de inte håller rakt igenom. Stella Rabell, Alex syster, känns som en tydlig karaktär i ungdomen, och en helt annan som vuxen. Alex förblir densamme, även om han utvecklas så känns han igen. Men Stella, nej hon glider in i något helt annat. Och det kanske är mänskligt också, men gör att jag i den här fiktiva världen inte riktigt får ihop dem. Ibland tänker jag också att det blir lite väl uppenbart att han försöker pricka in vartenda aktuellt tema som är ”på modet”, flyktingkrisen i Medelhavet, terrorism, homosexualitet, psykisk ohälsa, vansinnesdåd etc. Men jag vet inte, han lyckas ändå rätt bra med det, så varför inte?

Det jag tar till mig mest personligen, är nog reflektionen över att alla människor bär på hemligheter eller historier som kan räcka för helt egna böcker. Att alla genom åren samlar ihop så mycket erfarenheter och relationer, som bildar egna romanintriger om man så vill, fyllda av kärlek, besvikelser, ilska, förhoppningar, drömmar, erfarenheter. Det visste jag väl redan, men det träder också fram som ett tydligt mönster i boken.

*Sydöstran: http://www.sydostran.se/karlskrona/kjell-westo-jag-ar-en-hittepaforfattare/

Ni hittar den på Adlibris >> och Bokus >> och troligtvis även på Bokcafé Pilgatan >>