Bland träden av Gyrðir Elíasson

Novellsamlingen Bland träden är fylld av korta, ofta absurda och märkliga, ibland ”övernaturliga” utsnitt, så korta att de nästan inte ens kan kallas noveller. Själv säger han att ”Jag är inte säker på att det är noveller faktiskt, man kan kanske beskriva dem mer som skisser, vissa är mer dikter än noveller” i en artikel i DN. Och det kände vi nog av lite också, ,när vi läste den i måndags på skrivcaféet. Samtalet efter uppläsningen, som jag gjorde slumpvis för att ge ett brett urval på hur hans noveller kan se ut, rörde sig kring frågor som: är det meningen att man ska förstå? Ska man läsa dem mer som dikter än som traditionellt berättande? Man kan inte måste förstå allt. När vi läser dikter tar vi till oss en känsla, en bild eller en stämning, tex – och lite samma kan det vara då man läser dessa noveller. Det har oftast inte skett någon förändring, ingen peripeti, ingen katharsis. Eliasson ger ett utsnitt, nästan som ett slags stream of consciousness, av verklighet, så märklig som verklighet kan vara. För tänk efter: hur irrig är inte våra tankar under en dag? Och inte landar de väl alltid någonstans, i någon slutsats? De hoppar från den gulliga katten på gatan, till att fundera över hur kattkött skulle smaka, eftersom vi läst en artikel om att man äter katter i något avlägset land, och glider sömlöst över till något annat, trivialt. Som om vi var helt känslokalla, men det är vi ju inte. Våra tankar är bara irriga, inte iordninglagda, inte finpustade. Och lite den känslan får jag när jag läser dessa noveller. Att de klippt ut en klump tankeassociationer, serverade i gestaltning. Ibland betyder det något, ibland inte. För någon betyder det något, för någon annan inte. Ett annat slags skrivande, som inte strävar efter att vara snyggt eller fylla en tydlig berättande funktion.

Några tankar på det?

Skrivövningen blev en associationsövning, eftersom vi också igenkände ett slags mönster i novellerna som skulle kunnat ha sin grund i att han gett sig själv skrivövningar. Kanske ligger grunden i sådana? Kanske inte. Nåväl!
Övningen går ut på att skriva associativt och utan att censurera tankarna, utifrån en öppningsmening från en av novellerna, följt av två nya meningar eller företeelser, som jag petade in med fem minuters mellanrum. Tanken är att skriva i ett enda flöde, utan att stanna upp, låter vad som helst som dyker upp i huvudet få hamna på papperet.
Öppningsmeningen de fick i måndags var ”Jag har bara utövat svart magi en enda gång” och de två andra meningarna var ”jag gick på toa” och ”jag kan inte minnas”.
Testa gärna att göra övningen själv, eller att göra en liknande övning genom att ta en bok och slumpa fram egna meningar. Men glöm inte att tricket är att inte tänka efter för mycket, utan tänka genom pennan ned på papperet. Det får bli så absurt och märkligt som det vill!

Till kvällens café bakade jag islandsinspirerat:  isländsk marängtårta med chokladkräm, ”randalin” – en randig kaka med rabarbersylt, vegansk lakritsfudge och så försökte jag mig på en isländsk ”loftkökur” – luftkaka, som väl gick sådär kan man säga. Blir det isländskt igen så får jag göra om, göra rätt!
På den salta sidan tyckte jag att vegansk ”gravlax” kunde passa, som jag gjorde av morötter och lite andra spännande ingredienser, och till det ett isländskt flatbröd, ”flatkökur”. Veganskt även det, vanligtvis är det mjölk i men jag använde kokosmjölk. Recept kommer!

Bland träden fick Nordiska Rådets litteraturpris 2011. Boken finns att köpa på Bokus >> och Adlibris >>