-
Barmark av Malin Nord
Jag älskar Barmark. Så tji får ni som tror att jag bara sågar böcker. Det här är en bok vars språk jag badar i, flyter med och inte vet jag, glittrar i. Finner pärlor både här och var, metaforer som inte blir svulstiga (som många andra samtida, som jag upplever som ”övergjorda”) utan istället skapar poetiska bilder som jag kan tro på. Frågade henne på ordcaféet på Bokcafé Pilgatan om hur hon skriver, hennes skrivprocess, och frågade hur mycket hon förberedde innan hon började skrivandet. Hon svarade att hon inte förbereder, utan mer skriver sig fram, att hon inte vill ta bort det ”magiska” i upptäckandet etc, inte veta för…
-
Så här upphör världen av Philip Teir
En sommar på landet, i sommarstugan vid havet i Österbotten, med pappan som nyss fått veta att han nog inte har något jobb efter sommaren vilket han förtiger, med en tonårsdotter som håller på att växa upp och hatar allt men blir kär, en son som utforskar och filosoferar över världen, en mamma som skriver, en grannfamilj som består av en gammal ”vän” till mamman och hennes nya man + en drös med uppgivna miljöpassivister som har gett upp på att rädda världen. Men så här upplevde jag den: Jag tycker att Philip Teirs bok är tråkig, eftersom den bara skildrar en verklighetstrogen familj. Den har inget psykologiskt djup och…
-
De polyglotta älskarna av Lina Wolff
Jag har läst ut ”De polyglotta älskarna”. Jag nästan avskyr när jag vet att vissa älskar en bok och vissa tycker den är dåligt skriven, och den är hyllad eller sågad eller något annat. Oavsett åsikt, så färgar det ju min läsning och jag börjar leta eller förvänta mig saker. Den här gången handlade det om att någon i min närhet inte tyckte den var bra skriven. Det handlar framförallt om berättarperspektivet, och han är kanske en expert på området, eller försöker vara, eller helt enkelt har en väldigt bestämd åsikt om det, om ansvaret i det. Och ur den synpunkten har han rätt, får jag förmoda, vi har…
Du kanske också gillar
Jag är en litterär masochist
Mördarens mamma av Ida Linde
Min mors självbiografi av Jamaica Kincaid
-
Källarhundarna av Tove Mörkberg
Källarhundarna läser jag ut på mindre än tio minuter, tror jag. För mig är det nog inte är diktsamling. Det är snarare en diktsvit, en enda lång dikt, uppdelad på korta sekvenser av 3-5 rader. Ingenting går förlorat i den ”snabba” läsningen. Jag slukar den, snarare, och dess minimalistiska form gör att dikten är lätt att ta till sig. Korta betraktelser inifrån en avdelning, presumptivt psyk, låst avdelning. Vi följer ett diktjag, som återkommer, andra som återkommer, ett vi som hon ömsom beskriver, ömsom identifierar sig med i dess brokighet. ”Vi svär över byråkratin / ekonomin / och kaffet”. En del av viet, vi mot dom, vi – de galna…
-
Ensamheten värst av Siri Johansson
Sven Teglund, Siris son, har gjort ett urval och publicerat denna dagbok skriven av en äldre kvinna i slutet på hennes liv. Förteckningen över vilka som ringt, vad hon ätit, virkat, sett på tv, vilka som hälsat på – men framför allt hennes oro och hennes böner, som blir intensivare ju äldre hon blir – är ömsom långsamma, ömsom drabbande, och på det stora hela en finstämd skildring av vardag och ensamhet. Dagboksinläggen är uppställda som dikter, med orginalstavningar och förkortningar, och mot slutet en hel del upprepningar. En efter en går de bort, hennes vänner och bekanta, hamnar på ålderdomshem, husen säljs, livet förändras. Svårast drabbar döden av hennes…
-
De fördrivna av Negar Naseh
Funderar på De fördrivna. Läste ut den för ett tag sen. Det var en bok som det var skönt att avsluta, för den var lite långrandig. Det mesta som beskrivs är deras vardag, en evinnerlig tristess trots att de befinner sig i ”det härliga Sicilien”. Jag tror att meningen är att skildra vardagen för att det är där en kommer åt de verkliga tankarna och känslorna. Vad en människo tror på genom hur den faktiskt beter sig också, inte bara tomma ord och ideal. Så på sätt och vis är det helt rätt sätt att skildra det på. Men jag sympatiserar inte med någon av karaktärerna, så läsandet blir mest…
-
Marken av David Väyrynen
Jakten på det ”autentiska”, det äkta och råa, okonstlade, tycks vara något som ”hipsterkulturen” slår knopar på sig själv för att hitta och exploatera, förpacka till unika dussinvaror och sälja sälja sälja. Helst till helt ovärdiga priser, eftersom det ju är ”på riktigt”. I Sverige tycks det vara det norrländska som ska stå för det autentiska, det oförstörda. Ska man gå efter mediabilden, skulle varenda stockholmshipster göra i brallorna bara de fick kliva in hos farbror Kalle, gampojk, bostadsort Skatamark (slumpmässigt vald ”samlad bebyggelse” i Norrbotten). Den äkta smutsen, skotern på bakgården, den otvättade hellyhansen, vedtravarna, tuggtobaken, dunken. Med hembränt, alltså. Marken caters to that audience. Men den vänder sig…
-
Sorgens princip av Pernilla Wåhlin Norén
Dystopi. Var och varannan bok som ges ut just nu verkar vara en dystopi, och inte mig emot egentligen. Dystopier är samhällskritik, mestadels. Ett sätt att hantera hur det ser ut i dagens samhälle genom att förstora/förvränga någon del av vart det är på väg, och sätta det i en framtidsmiljö. Vilket ger en friheten att spekulera, ”hur skulle det bli om…?” I ”Sorgens princip” drivs världen på känslan sorg, som utvinns på konstgjord väg, tror man, efter ett första försök med mänskliga ”donatorer” som utdömdes som för farligt. Sorgen är i boken den starkaste känslan, den som kan generera mest energi. Det borde man kanske filosofera lite över, att…
-
Afternoon Book Tea – Hustvedt och Auster
Under våren har jag arrangerat Afternoon Book Tea på Bokcafé Pilgatan (där jag numera är kooperativ delägare), tillsammans med Annika Edlund och Agneta Öberg. Vi pratar och tipsar om böcker, deltagarna mumsar på scones och kakor. Rätt bra koncept egentligen. Vi får se om vi fortsätter till hösten, i samma form eller på något annat sätt. Nåväl. I går var sista för säsongen, och jag tipsade om författarparet (i livet, inte i skrivandet) Siri Hustvedt och Paul Auster, eller närmare bestämt de två böcker vi hade av dem till salu: Sorgesång och Illusionernas bok. Vad jag älskade hade vi inne då jag planerade boktipsandet, så jag slänger in min sammanfattning av…
-
Sund av Tove Folkesson
Nå. Jag HADE pms när jag skrev detta, så språket är kanske lite väl irriterat och argt, men jag står för min initiala reaktion och beskrivning av vad jag tycker om boken. Den har sina fina sidor också, och det behövs nog berättelser om att vara vilsen. Förmodligen är jag inte riktigt målgruppen, heller. Läs med denna förkunskap, och håller du inte med, skriv en kommentar! Mja. Jag har haft svårt att läsa Sund. Dels kanske för att det är ett språk som är så dramaaaatiskt, allt är överdramatiserat, på något sätt. Liknelser och metaforer som blir överbelastade och pretentiösa. Svulstiga metaforer. Ungefär som att författaren gått Skapande svenska med…
