Läst 25 mars 2018 (så referenser till mitt privatliv i texten har förändrats sedan dess)
Meta. Det är något med metafiktion som jag verkligen älskar, men också känner mig lite kluven till. Som en känsla av att ingen egentligen kan skriva något annat än om att skriva, att författare är så insnärjda i sitt eget hantverk att det blir ett navelskåderi. Icke desto mindre älskar jag ju den världen, den navelskåderivärlden, om man så säger. Jag älskar rena böcker om skrivande, essäer av författare om skrivandet (läser tex alltid en sådan vid sidan av alla romaner jag läser, just nu är det The Writing Life, 56 essäer av framstående författare från The Washington Posts artikelserie ”Book World”), poetiker, metapoesi, jag är så skrivarnörd man kan vara, tror jag, jag menar jag jobbar ju med att lära ut skrivande i olika former också. Så kanske är det självklart att jag älskar metaberättelser? Men kluvenheten finns också, för någonstans känner jag att det på sätt och vis är ett svek mot alla de läsare som vill läsa ren fiktion, som förväntar sig den produkt som författare förväntas skriva, att inte själva måsta dras in i processen att skriva, eller bli påmind om fiktionen under läsningen, eller berövas vettiga slut. Att uppgiften för författare någonstans är att föreställa, inte att visa sina konster eller snärja in läsaren i en berättelse som upphäver sig själv och bildar en loop. Men. Det finns såklart sådana författare också, och det är såklart tillåtet att hålla sig till dom, och de läsare som dras till författare som Paul Auster, Philip Roth, Vladimir Nabokov som ofta använder sig av metafiktion som grepp gör förmodligen det för att de, som jag, uppskattar detta grepp. Så även om det handlar om en hel del navelskåderi, så tänker jag fortsätta att älska metafiktionen.
Det sagt, alltså, förstår ni redan att Resor i Skriptoriet sällar sig till denna skara utan svårigheter. Att skriva det är på sätt och vis en spoiler, åtminstone om man inte läst något av Paul Auster innan denna bok. Har man det borde det inte vara svårt att redan från första sidorna begripa vad det är som förmodligen försiggår. Vi får beskrivet en man i ett spartanskt inrett rum, som inte minns vem han är, eller var han är, men han är övervakad och relativt kraftlös, det enda som finns i rummet är ett skrivbord med en hög papper och fotografier, och mannen har en känsla av att vara hemsökt av osaliga andar, ”en procession av skuggvarelser” och en efter en kommer personer in i rummet som ger honom små bitar av information. Han förstår att det handlar om personer som han sänt ut i olika uppdrag, agenter, som han inte alltid behandlat så väl… Jag kanske lämnar resten osagt. Sann Auster-anda, mystiskt och kryptiskt och den där känslan av övervakning eller styrning från ovan, den okända makten som betraktar och drar i trådar som är så bekant sedan New York-trilogin, är lika gällande här, även om det är i ett lite mindre format. Jag läste någonstans att den handlar om författarens våndor, vilket jag tog som skrivkramp, och kan lätt föreställa mig denna berättelse som ett sätt att komma ut ur skrivkramp. Återigen är jag lite kluven till den typen av berättelser. Är de verkligen ”nödvändiga”? Är det inte lite oproffessionellt att lämna kvar spåren efter sitt hantverk, att skriva om att skriva om att skriva…? Hade det varit en ”bättre” historia om vi fått läsa den han lyckats skriva efter att han skrivit sig ut ur sin skrivkramp? Eller tillför meta-planet något som inte skulle gå att förmedla på något annat sätt? Ja och nej, tänker jag. Och tänker att det är en del av den imploderande kulturen vi lever i överlag, där meta på meta nästan tycks bli norm, böcker om böcker, filmer om filmer, och för att ta ett färskt exempel från eurovision som jag vet att ni alla häpnar över att jag har någon kunskap om (jag skyller på min pojkväns barn, vilket är en helt korrekt ursäkt) – sånger om sånger.
Jag uppdaterar Widdings bibliotek med äldre recensioner som tidigare bara publicerats på Goodreads eller instagram eller inte alls (för att livet kom emellan), för att kunna samla dem och göra dem sökbara. Nu taggas alla inlägg med författarens namn.
